Tillbaka blickar lite här och där...

Sitter och minns "gamla tider" berättar för T om min första lägenhet och andra.. hur tråkigt de kändes att säga upp den andra gamla för att flytta minst 11 mil bort för något helt nytt, nya lärdommar och nya erfarenheter. Men vem vore jag utan dessa nya erfarenheter och lärdommar? inte den jag är idag iaf..

Nog för att de känndes att lämna de som var på prickens ens eget till något okänt så är jag hellre en erfarenhet rikare än en lägenhet i Alfta några år till. 

Vår lägenhet vi har tillsammans idag som vi snart har haft ihop i ett år är så som vi vill ha den så nära man kan komma som "vi vill ha den" för att hyra. Nästa gång kanske man sätter sig i ett hus och får och kan göra precis som man vill!

Jag minns en kväll i min första lägenhet.. de var jag och två av mina bästa kompisar och en kill kompis till oss alla tre.

Om jag inte minns fel så åt vi middag? och sen drack vi dooleys m.m till efterrätt? 

Iaf de var en kväll som på någe vis etsat sig fast i mitt minne.. lika som den dag då jag var 14 år och precis hade kommit hem från cypern med mormor och morfar. 

Vi kom hem sent och jag var så trött så jag sov i bussen på två säten ifrån arlanda och hem. 

Väl hemma så sova jag läängen och rätt sent in på dagen. Jag minns att jag vaknade och hela huset var tomt på folk så jag gick ut för att leta rätt på pappa, hittade honom krattandes på baksidan. 

När jag kom ut och hittade honom så vart han glad att se mig.

Ett annat minne är nyårsafton 2000.. jag och min dåvarande bästa kompis skulle gå hemifrån mig på byn i Alfta till en annan kompis nån km bort. De skulle bli år 2000! De var svinkallt ute och "tuffa" som vi var i den åldern så hade vi inte brytt oss om att klä oss nå vidare varmt så vi frös ordentligt på vår väg. När vi var nära vår kompis hus så fanns där strax innan en brant uppförsbacke som var isbelagd, jag minns att min bästa vän ramlade en ett par gånger och vi skrattade för de var nästan omöjligt att ta sig uppför den där backen gåendes.

Är lite nostalgisk så jag fortsätter i samma spår..

När jag var liten så vart jag hemskt mobbad, detta är inget jag berättar för folk, dels för att va har de för nytta av att veta detta och dels för varför ska jag berätta det? 

Jag har inget emot att tala om det... men...

Iaf.. en dag.. jag tror jag var ca 11 år? Egen som jag var så klädde jag mig i de som jag tyckte var snyggt och bekvämt. Och de kan i stora drag beskrivas som en ill turkos vinterjacka och en grå hatt av nått slag.

Iaf den här dagen.. kom jag hem från skolan och var hemskt lessen för de andra hade gjort sig mer rolig över mina kläder än vanligt. När mamma och pappa förstod och fick reda på varför jag var så ledsen så tog pappa med sig mig till en klädaffär inne i byn för att köpa en såndär "populär" cardigan som man skulle ha då. Jag var jätte nöjd med min cardigan och glad att jag fått en. Men jag tror aldrig jag använde de? men bara tanken av att ha en sådan gjorde gott.

Varför pappa tog med mig för att köpa en sådan när jag egentligen inte hade den stilen?

I efterhand så kan jag bara tänka mig att de gjorde som de flersta föräldrar skulle gjort i de läget, de ville så gärna att deras lilla unge skulle må bra och om de så hade inneburit att få ner månen till jorden så hade de gjort det. Jag tycker de gjorde helt rätt som köpte mig den där gröna cardiganen, sen att jag inte använde den spelar ingen roll. De gjorde gott i själen för ett bra tag framöver bara av vetskapen av att den fanns hemma i garderoben.

När jag skulle till att sluta gymnasiet, ta studenten så skulle jag på studentbal, och jag hade arbetat ordentligt sommaren innan för jag visste hur och vad jag ville ha på min studentbal. 6000 kr hade jag sparat ihop så de skulle räcka till den klänning jag ville ha, hår uppsättning, smink m.m.

Vad stolt jag var att jag kunde betala allt de dära själv, för vad jag minns så gjorde jag de?

Iaf.. dagen på studentbalen så skulle jag få håret uppsatt och bli sminkad på Salong Donna på stan.

Väl färdig sminkad med en fin frisyr och snyggaste balklänningen på klev jag ut från salong donna och kännde mig som en prinsessa! 

Bal kvällen var jätte rolig och ett minne jag kommer bära med mig resten av livet.

Balklänningen hänger numera i skruppen och endast använd en gång! 

Tanken att sälja den har slagit mig mer än två gånger men de tar liksom emot att sälja den, så den får hänga där oanvänd så länge.. sen är ju frågan! Undra om jag skulle gå i den nu!? :S ehh hehe... 

Minnen har man måmga på gott och ont och de man varit med om formar en som männsika.

Jag har varit med om mycket, både gott och ont av olika dess slag.

Visst var de fruktansvärt eländingt att bli mobbad i 3 år i grundskolan bara för att jag visste vem jag var och sa de jag tyckte och tänkte. Samtidigt som de var underbart att finna sin första sanna bästa vän i högstadie ålder som man kunde upptäcka livet tillsammans med.

Allt detta och mer därtill har ju format mig till den jag är idag.

Väljer man att tänka tillbaka på allt som gjort ont så skulle jag inte vara den person jag är idag.

Jag väljer att tänka och se på de goda som varit för att vara den person jag anser mig vara idag, glad, omtänksam och posetiv till omvärlden.

Minnen har vi alla.. 

De minnen vi väljer att fylla våra liv med, det är det som spelar roll.